Självparasitism är tillståndet där individen, gruppen eller mänskligheten utnyttjar sina egna livsförutsättningar – fysiskt, mentalt och existentiellt – på ett sätt som undergräver den långsiktiga helheten.

Det är när vi lever på framtiden istället för för framtiden.
När vi tär på vår egen livskraft, på naturens väv och på kommande generationers möjlighet till värdighet – samtidigt som vi intalar oss att det är utveckling.

I Pro Bono livet betraktas självparasitism som ett subtilt men farligt uttryck för indirekt ondska. Den sker ofta omedvetet – genom bekvämlighet, projicering, bortförklaringar eller bristande bildning – men med konsekvenser som kan bli irreparabla.

Självparasitism är motsatsen till visdom.
Den bryter cirkulariteten i kärlek, integritet, frid och öppenhet – och ersätter den med kortsiktighetens och egoismens linjära konsumtion av liv.