Definition:
Avser egenskaper eller uttryck som formas av samspelet mellan arv och miljö – det som blir synligt genom påverkan, erfarenhet och anpassning, snarare än det som är genetiskt förutbestämt (genotypiskt).

Vidgad förklaring:
I Pro Bono Livet används begreppet även bortom biologin, som en beskrivning av hur medvetande, kultur och incitament samverkar för att forma både individens och samhällets synliga uttryck. Fenotypen blir här den levande spegeln av epistemitiken – hur tron, miljön och historien tar gestalt i beteende, normer och system.

När begreppet används på både individ- och samhällsnivå kräver analysen en epistemisk uppstigning – ett steg upp i medvetandet där självrannsakan omfattar både arv och miljö. Det är i denna reflektion vi lyfter blicken från att vara en del av formen, till att se hur formen själv har formats. Det är också först här vi kan se det verkliga MaktCentrat i Maktlogiken – den osynliga kärna som styr våra strukturer, våra trosmönster och våra handlingar.

Fenotypisk självrannsakan innebär därför att förstå hur vi – som individer och som kollektiv – blivit till genom våra erfarenheter, våra incitament och den epistemitik som styrt våra liv. Det är först på denna nivå som verklig förändring blir möjlig, när medvetandet börjar forma sin egen fenotyp i visdomens tjänst.