styrning och Godhetens anatomi!
En serie blogginlägg om godheten och ondskan
Vi utforskar det historiska narrativet, nuet och framtiden genom en grundläggande fråga: Vad var/är/blir ont och vad var/är/blir gott? I ett antal blogginlägg gör vi en djupdykning i detta med ambitionen att försöka korrigera Systemledarskapets kompassriktning.
I denna blogg tittar vi närmare på Styrning och Godhetens anatomi!
Styrning är navet i vår evolution och i Det Naturliga urvalet precis som det är navet i vår värld och i våra samhällen. Rudimentär styrning är den mest grundläggande formen av styrning som uppstod i livets tidigaste skeden och handlar om enkla och automatiska stimuli-respons-mekanismer som styrde organismernas beteende utan medvetande eller planering. I en evolutionär tidsresa – 3,5 miljarder till 50 miljoner år sedan – utvecklades styrningen till mer avancerade former, såsom empati och social hierarki hos däggdjur. Hos människan kulminerade den i medveten styrning genom utvecklingen av prefrontala cortex (PFC), för cirka 200 – 150 tusen år sedan.
I filosofin Pro bono livet är rudimentär styrning central eftersom den representerar livets ursprungliga neutralitet och Intuitiv visdom. Den var neutral och livsberikande fram till den manipulerades i Den Exploaterande tidsepoken. Genom Godhetens Expansion och medveten balansering kan vi harmonisera styrningens funktion och upprätta dess roll som katalysator för utveckling till gagn för oss själva och de vi älskar mest – barnen och barnbarnen!
Prokaryoter och eukaryoter
Första uttrycken för styrning kan ses hos prokaryoter – som uppstod för cirka 3,5 miljarder år sedan – där rörelse mot näring eller bort från giftiga ämnen (kemotaxis) var avgörande för överlevnad. Genom mutationer och selektion utvecklades prokaryoter och banade väg för en komplexare livsstruktur. För omkring 1,5–2 miljarder år sedan uppstod eukaryoter, organismer med celler som innehöll en kärna och organeller. Detta markerade en revolution i livets evolution, då eukaryoter möjliggjorde en högre grad av specialisering och samverkan mellan celler.
Eukaryoter, som utvecklades till att vara aeroba organismer, spelade en avgörande roll i att syresätta jordens atmosfär. Genom sin förmåga att använda syre i sin energiproduktion bidrog de till att skapa de syrenivåer som lade grunden för mer komplexa livsformer. Denna förändring, känd som den stora syresättningen, hade en transformativ effekt på planeten och banade väg för en explosionsartad utveckling av nya arter och ekologiska system.
Styrning som fenomen utvecklades proaktivt i detta tidsflöde såtillvida att funktionsegenskaperna – överlevnadsförmåga och reproduktion – förbättrades. Genom att integrera aerob metabolism med avancerade cellulära processer lade eukaryoter grunden för den fortsatta utvecklingen av komplexa organismer och ekosystem.
Nervsystemen etableras
För omkring 600 miljoner år sedan togs nästa avgörande steg i styrningens evolutionära resa med uppkomsten av de första nervsystemen. Tidiga flercelliga organismer som maneter och hydror utvecklade specialiserade nervceller som kunde överföra signaler snabbt och effektivt. Detta innebar en banbrytande förbättring av styrningens funktion, då signalöverföringen mellan celler nu möjliggjorde en mer koordinerad och responsiv interaktion med omgivningen.
Nervsystemet innebar att styrningen inte längre var begränsad till enkel stimuli-respons, som hos prokaryoter och eukaryoter, utan utvecklades till att kunna hantera mer komplexa beteenden och rörelsemönster. För första gången kunde en organism inte bara reagera på sin miljö utan också samordna sina handlingar på ett sätt som ökade chanserna till överlevnad och reproduktion.
Denna utveckling var avgörande för att skapa en biologisk grund för ännu mer avancerade mekanismer, som sociala interaktioner och flockbeteenden. Nervsystemet lade grunden för framtida evolutionära innovationer, där styrningens roll som navet i livets processer blev tydligare. Funktionsegenskaperna fortsatte att förbättras, och styrningen började ta en allt mer central roll i utvecklingen av komplexa ekosystem.
Styrning och Status: starten på ett samarbete
Den evolutionära utvecklingen av styrning fick en ny dimension när den började samverka med status, en funktionsegenskap som gradvis tog form under evolutionens gång. Detta samarbete kan spåras tillbaka till fiskarnas stimbildning för cirka 450–400 miljoner år sedan. Stimning var en kollektiv anpassning för att förbättra överlevnaden genom ”säkerhet i antal.” Ingen tydlig status fanns inom stim, eftersom individer fungerade som delar av en helhet utan hierarkiska skillnader. Trots detta kan stimbildning ses som ett första steg mot utvecklingen av status, eftersom det lade grunden för social struktur och samordning.
Styrning och Status: Grunden för Gruppens Framgång
Under tidsperioden 200–50 miljoner år sedan blev statusens roll central i flockens organisation. Sociala insekter som myror och bin utvecklade avancerade flockstrukturer där specifika roller som drottningar, arbetare och soldater tydligt hierarkiserades. Status blev ett nyckelverktyg för att strukturera flocken och effektivisera dess funktioner, vilket förbättrade gruppens överlevnadsförmåga. De individer som innehaft hög status, som drottningar, fick inte bara större tillgång till resurser utan även exklusiva reproduktiva rättigheter, vilket gjorde deras position avgörande för flockens långsiktiga framgång.
Hos däggdjur utvecklades dynamiska hierarkier där status blev lika viktig som styrning för att minska konflikter och skapa stabilitet. Högre status innebar större inflytande över resursfördelning och beslutsfattande, och samtidigt fungerade det som en mekanism för att säkerställa att de mest kapabla individerna kunde leda gruppen. Statusens samspel med styrning gjorde det möjligt att skapa strukturer där flocken kunde agera som en sammanhållen enhet, vilket förbättrade dess konkurrensförmåga.
Empatins Uppkomst: Status och Styrning i Harmoni
Den grund som lagts av styrning och status skapade också förutsättningar för en ny evolutionär innovation – empatins födelse. Under tidsperioden 50–10 miljoner år sedan utvecklades empati som en känslomässig och kognitiv funktion som förstärkte sociala band och förbättrade samarbete inom flocken.
Empati är i sig en förlängning av statusens dynamik, där individer med högre status ofta behövde förstå flockens behov för att kunna leda effektivt. Förmågan att läsa och förutse andras känslor och handlingar blev avgörande för att minska konflikter och skapa starkare relationer inom gruppen. Hos sociala däggdjur och primater blev empati ett verktyg för att:
- Förbättra samordningen inom gruppen.
- Stärka lojalitet och samhörighet.
- Hantera konflikter utan att förstöra den sociala strukturen.
Empatin byggde på nervsystemets utveckling, särskilt områden som styr känslor och social interaktion. Kombinationen av styrning, status och empati skapade en kraftfull evolutionär motor som drev fram mer komplexa samhällsstrukturer och möjliggjorde högre nivåer av samarbete.
Statusens Ledarroll i Progressionen
Genom denna utveckling blir status en nyckelfaktor i progressionen:
- Organisering och effektivitet:
- Status fungerade som ett verktyg för att strukturera flocken och säkerställa att resurser och roller fördelades på ett sätt som gynnade gruppens överlevnad.
- Förutsättning för empati:
- Hierarkier och ledarskap krävde en förståelse för andras behov och känslor, vilket bidrog till att empati utvecklades som en evolutionär fördel.
- Styrning och samverkan:
- Individer med hög status blev ledare, inte bara genom fysisk styrka, utan också genom sin förmåga att styra flocken och främja samarbete.
Denna progression visar hur status inte bara är en biologisk konstruktion, utan också en dynamisk drivkraft som möjliggjorde framväxten av mer avancerade sociala strukturer.
Nervsystemet som Grunden för Funktionsegenskaperna
Det gemensamma fundamentet för styrning, status och empati är nervsystemet, vars gradvisa utveckling möjliggjorde dessa avancerade funktionsegenskaper. Utan nervsystemets kapacitet för signalbearbetning och koordinering hade dessa anpassningar inte varit möjliga. Varje nytt steg i nervsystemets evolution – från enkla nervceller till avancerade hjärnstrukturer – gav upphov till nya nivåer av funktionsegenskaper som förbättrade både individuell och kollektiv överlevnad. Denna evolutionära resa tar oss till en brytpunkt när prefontala cortex utvecklades till sin nuvarande evolutionära utvecklingsnivå för cirka 150 tusen år sedan, starten på Den Berikande tidsepoken (DBt).
Den evolutionära ordningens kronologiska integritet
Ingången till DBt genomsyrades av Den Evolutionära Ordningens Kronologiska integritet (DEOKI) som blev en del av vår Själs Bilogogiska essens och som förmodligen utgör en del av vår genotyp, den Intuitiva visdomen. Nedan följer ett flöde hur jag tror DEOKI präntade in den Intutiva visdomen i vår genetiska kod under ungefär 50 miljoner år.
1. Tidiga primater: En värld av rudimentära responser
För 50 miljoner år sedan började primaternas resa i en värld där överlevnaden styrdes av enkla, instinktiva responser. Dessa rudimentära beteenden – att söka föda, fly från rovdjur och skydda avkomman – var fundamentala för artens fortlevnad. Små grupper levde i trädens skydd, beroende av sin förmåga att samarbeta och känna igen faror. Redan här föddes embryot till ”vi och dom,” där gruppens välgång prioriterades framför allt annat.
Men dessa primater hade också något mer – ett växande socialt medvetande. Inom gruppen fanns antydningar till empati, där individer hjälpte varandra och visade omsorg bortom det omedelbara. Detta sociala band var fröet till det som en dag skulle bli något större.
2. Utvidgningen av "vi och dom": Allianser och social struktur
För 20–6 miljoner år sedan började stora apor och tidiga homininer forma mer komplexa sociala grupper. Det rudimentära ”vi och dom”-paradigmet utvidgades för att inkludera allianser mellan individer och familjer. Här lades grunden för en social struktur som möjliggjorde större samarbete och delning av resurser.
Denna tid markerades också av de första kulturella uttrycken. Verktygsanvändning, som att bryta grenar för att fiska termiter, blev en del av vardagen. Dessa enkla handlingar antydde en begynnande kognitiv och intellektuell kapacitet, där individer började använda sin omgivning på kreativa sätt.
3. Människans framväxt: Elden, hantverket och intuitionen
För cirka 2–1,5 miljoner år sedan tog utvecklingen ett språng. Homo habilis och senare Homo erectus började använda och tillverka stenverktyg. Dessa enkla, men effektiva, verktyg signalerade en ny nivå av medvetenhet och problemlösning. Verktygen blev en förlängning av människans kropp – en manifestation av hennes förmåga att planera och tänka abstrakt.
Kontrollerad eld, som introducerades av Homo erectus, förändrade allt. Elden var inte bara en teknologisk triumf utan också en kulturell och social revolution. Runt eldens värme samlades grupper för att dela historier, planera jakter och skapa gemenskap. Elden blev också en symbol för människans intuitiva förmåga att skapa mening och trygghet i en ofta hotfull värld.
Med elden kom också ett djupare samspel med omgivningen. Människan började förstå naturens krafter och dess ömsesidiga relation till hennes överlevnad. Det intuitiva bandet mellan det lilla och det stora – mellan individen och världen – förstärktes.
4. Ingången till Den Berikande tidsepoken: Konst, tro och harmoni
För 70 000–50 000 år sedan, när Homo sapiens steg fram som den dominerande arten, inträffade något unikt. Människan började uttrycka sig genom konst, dans och musik. Grottmålningar, snidade figurer och rytmiska ljud blev inte bara estetiska uttryck, utan också ett sätt att förstå och förstärka sin plats i världen.
Detta var också tiden då animismen föddes – tron att allt i naturen var besjälat. Berg, träd, floder och djur sågs som delar av en större andlig väv. Människan upplevde sig som en del av denna helhet, inte som dess herre. Denna tro gav livet mening och skapade en intuitiv moralisk kompass, där varje handling betraktades som en del av en större kosmisk balans.
Samtidigt förstärktes banden inom grupperna. Dansritualer och berättelser blev centrala delar av gruppens liv, där det lilla – individens upplevelse – integrerades med det stora – gruppens och naturens välbefinnande. Genom konst och tro förenades intuition och medvetenhet, och människan började leva enligt den princip som nu är Pro bono livets första princip: det lilla måste hänga ihop med det stora.
Ingången till DBt genomsyrades av intuitiv visdom - det var gott!
I en serie blogginlägg vill jag beskriva hur filosofin Pro bono livet ser på godheten och ondskan. Det är en del i att utforska det historiska narrativet, nuet och framtiden genom en grundläggande fråga: Vad var/är/blir ont och vad var/är/blir gott?
Min avsikt med detta blogginlägg är att påvisa hur Godhetens anatomi evolutionerades fram under miljarder och miljoner år för att så småningom landa i DBt vägledda av Visdomens energi. Jag rundar av med en kort beskrivning av denna Evolutionäretik:
”Den Berikande tidsepoken präglades av en intuitiv och existentiell symbios där allt sågs som besjälat. Tron på att naturen, djuren och människan var delar av ett sammanhängande nätverk av liv skapade en djup respekt och vördnad för tillvaron. Den Intuitiva visdomen och den animistiska tron fungerade som en moralisk kompass, och varje handling – från jakt till konst – blev en hyllning till den besjälade världen. Denna intuitiva mix av existentiell integritet och kulturellt skapande formade människan redan vid ingången till Den Berikande tidsepoken och gjorde den till en av de mest harmoniska faserna i vår historia.”