Den Exploaterande tidsepoken (ca 10 000 f.Kr. – nutid) markerar övergången till en primitivism där ondskan blir strukturell (Systemondska), och godheten blir partiell och ofta instrumentell.

Den uppstod i samband med jordbrukets framväxt, sedentarism, överskottsproduktion och social stratifiering, där makt, kontroll och ägande började dominera TIKA.

Incitamentvalensen skiftade från Planet- och folknytta till Ego- och OrganisationsEgonytta, ofta i form av flockbaserad godhet (”min grupp”) – vilket rättfärdigade förtryck, exkludering och massvåld mot ”de andra”.

Denna konstruktion möjliggjorde imperier, kolonialism, slaveri, folkmord, rovdrift och ekonomiska system där kortsiktighet, girighet och populism belönades, medan långsiktighet och visdom undergrävdes.

Trots partiella uttryck av godhet inom ”egna sfärer”, är strukturen i grunden exploaterande.