Girighetsskulden ökar när finansiella parasiter får härja - del 2
En serie blogginlägg om godheten och ondskan
Under de senaste årtiondena av 1900 – talet började Tre Gigantiska skuldberg – Integritetsskulden, Girighetsskulden och Den Existentiella skulden – till våra barn, barnbarn och kommande generationer eskalera. Inledningsvis kommer jag fördjupa mig i tre segment som kraftigt bidragit till uppbyggnad av skuldbergen: det fossila, det finansiella och den digitala sektorn – med särskilt fokus på algoritmer. I bloggen Systemledarskap, Integritets-brott och systemondska – vår fossila värld! granskades Den fossila sektorn.
I denna blogg gör vi en djupdykning i den finansiella sektorn. Ämnet är komplext och därför lanserar jag ett antal bloggar om just detta. Förmodligen tre eller fyra.
Parasitära strukturer etableras
I föregående blogg – Lite historia och M2’s roll – blev slutsatsen att finansiella kriser i modern tid föregås av penningexpansion, ökning av M2, vilket resulterade i en dramatisk tillgångsprisinflation snarare än en bredare realekonomisk expansion.Vi ställde oss också några frågor: Om M2 har blivit det huvudsakliga måttet för likviditetsökning, hur allokeras då M2? Och ännu viktigare: Hur kunde så otillbörliga strukturer etableras?
För att förstå dagens finansiella system måste vi gå tillbaka och se hur pengar har använts som ett verktyg – inte bara för handel och tillväxt, utan också för att skapa och upprätthålla parasitära strukturer. Dessa strukturer lever inte av sin egen produktivitet, utan genom att extrahera värde från andra – genom ränta, spekulation, finansiell ingenjörskonst och skuldsättning.
Bloggseri
Lite historia och M2’s roll
Parasitära strukturer etableras – denna blogg
Girighetsskuldens utveckling och otillbörlig allokering av pengar
Konsekevenser för den lilla människan och projiceringens missriktade fokus
Det Tudelade ekonomiska systemet och M2’s nya roll
Från ekonomiskt smörjmedel till maktinstrument
Historiskt sett var pengar en enkel lösning på byteshandelns problem. Men ju mer pengar centraliserades och kontrollerades, desto mer började de användas som ett maktinstrument. Redan i de tidiga bankerna under medeltiden insåg de som hanterade pengar att de kunde tjäna mer genom att låna ut pengar än genom att bara förvara dem.
Ränta som maktmedel: Banker insåg att de kunde låna ut pengar som de själva inte hade och ta ränta på det – vilket lade grunden för det moderna banksystemet och skuldens dominans.
Spekulationens födelse: Från de tidiga aktiemarknaderna i Amsterdam till dagens derivathandel har pengar använts för att skapa värde av ingenting, genom att spela på framtida prisrörelser snarare än att skapa reella tillgångar.
Centralbankernas roll: När centralbanker skapades fick de makten att kontrollera penningmängden – men de gjorde det ofta i symbios med de privata bankerna, snarare än med fokus på folkets bästa.
Dessa steg var avgörande för att forma det system vi ser idag – där pengar inte längre är en neutral enhet, utan ett verktyg som gynnar vissa på bekostnad av andra.
M2 exploderar
Under de senaste decennierna har vi sett en enorm tillväxt i M2 – särskilt i samband med finanskriser. Men istället för att dessa pengar används för att stärka den reala ekonomin, har de i stor utsträckning allokerats till finansiella tillgångar.
Börsuppgångar utan koppling till verkligheten – Stimulanspaket och kvantitativa lättnader har lett till att börsvärden skjutit i höjden, medan löner och produktivitet inte ökat i samma takt.
Fastighetsbubblor – Billiga lån och spekulation har gjort att bostadspriserna skenat, vilket har gjort det svårare för vanliga människor att äga sitt boende.
Bankernas dominans – Istället för att fungera som en katalysator för produktiv verksamhet har många banker blivit spekulationsmaskiner, som skapar enorma vinster för några få och riskerar hela ekonomin när spekulationen går fel.
Finansiella parasiter riggar spelplanen
För att förstå hur M2 blev ett verktyg för finansiell spekulation snarare än produktiv tillväxt, måste vi gå tillbaka till de politiska beslut som gradvis ändrade spelreglerna. Under 1900-talet var bank- och finanssektorn hårt reglerad i många länder, särskilt efter den stora depressionen på 1930-talet. Syftet var att begränsa risktagande och säkerställa att pengar i systemet främst gick till realekonomisk tillväxt. Systemledarskapet tog lärdom av den stora depressionen!
Men under 1980- och 1990-talen förändrades detta dramatiskt, särskilt i USA och Europa. När vi ser tillbaka är det tydligt att den finansiella eliten successivt flyttade kontrollen över M2 från centralbankerna till sig själva. De politiska besluten på 1990-talet lade grunden för ett system där pengar inte längre allokerades efter samhällets behov, utan efter finanssektorns vinstintressen. Detta system har inte bara lett till ökad spekulation, utan också till växande ekonomiska klyftor och återkommande kriser.
1980-talet – När spelplanen började riggas
Den massiva förändringen som tog fart på 1990-talet skedde inte i ett vakuum. Redan under 1980-talet började en serie beslut och ekonomiska förändringar som banade väg för den kommande skuldsättningen, finansialiseringen och koncentrationen av kapital.
1. Avregleringar och finanssektorns expansion
- 1980: The Depository Institutions Deregulation and Monetary Control Act (USA) – Lättade upp regler för bankernas kreditgivning och möjliggjorde en större expansion av M2.
- 1986: Big Bang-reformen (Storbritannien) – Avreglerade Londons finansmarknad, vilket ökade spekulationen och finanskapitalets makt.
- Ökad derivathandel och börsliberalisering – Finanssektorn började allt mer använda derivat och komplexa finansiella instrument, vilket ledde till högre risker.
2. Den nya ekonomiska ordningen
Under Ronald Reagan och Margaret Thatcher skedde en drastisk förskjutning i ekonomisk politik:
- Fokus på marknadslösningar – Staten minskade sitt inflytande, vilket gav finansmarknaderna mer frihet att expandera.
- Skattesänkningar för höginkomsttagare – Kapitalägare gynnades medan löntagares andel av den ekonomiska kakan började minska.
- Fackförbundens försvagning – Detta ledde till stagnation i löneutvecklingen, vilket i sin tur ökade hushållens behov av krediter för att upprätthålla konsumtion.
3. Starten på den exponentiella skuldökningen
Trots att de mest aggressiva finansiella avregleringarna kom på 1990-talet, ser vi redan på 1980-talet att den globala skulden började öka i en allt brantare takt. Data visar att:
- Statliga och privata skulder ökade kraftigt under perioden.
- Börskraschen 1987 (”Black Monday”) visade hur sårbart systemet redan hade blivit på grund av ökad spekulation.
- Bolåneexpansionen tog fart i takt med att kreditgivningen blev mer tillgänglig.
1980-talet skapade den perfekta grogrunden
Allt detta gjorde att 1990-talets lagändringar – exempelvis avskaffandet av Glass-Steagall-lagen 1999 – inte var en plötslig revolution, utan en naturlig fortsättning på en process som påbörjades långt tidigare.
Det är därför viktigt att förstå att de finansiella parasiterna inte bara utnyttjade möjligheterna från 1990-talet och framåt – de började sin systematiska maktförskjutning redan på 1980-talet.
Bill Clinton och avregleringens startskott
Under 1990-talet genomförde USA en serie avregleringar som öppnade upp för att banker skulle få större kontroll över penningmängden och den finansiella sektorn. Två av de viktigaste besluten var:
Gramm-Leach-Bliley Act (1999)
Denna lag upphävde delar av Glass-Steagall Act, en lag från 1933 som hade förbjudit affärsbanker (som lånar ut till företag och hushåll) från att blanda sin verksamhet med investmentbanker (som spekulerar på finansmarknader). Genom att avskaffa dessa regler kunde banker nu både låna ut och spekulera – vilket öppnade för enorma risker.
Commodity Futures Modernization Act (2000)
Denna lag, som klubbades igenom under Clinton-administrationen, gjorde att finansinstitut fick friare händer att handla med derivat – komplexa finansiella produkter som ofta byggs på skulder. Detta lade grunden för fastighetsbubblan och finanskrisen 2008.
Europeiska Unionen följer efter
Parallellt med USA skedde liknande förändringar i Europa.
Banksektorn fick en större roll i penningexpansionen
Under 1990- och 2000-talen implementerade EU en serie reformer som minskade statlig kontroll över pengar och gav privata banker en större roll i att skapa och styra M2-expansionen.
Maastrichtfördraget (1992)
Fastställde att centralbanker skulle vara självständiga och primärt fokusera på att hålla inflationen låg, snarare än att styra penningmängden för att stödja realekonomin. Detta innebar att tillväxten i M2 allt mer kom att styras av privata banker genom deras utlåning.
Baselreglerna och kreditexpansionen
Genom Basel II och Basel III-regelverken fick banker större flexibilitet att expandera sin kreditgivning, vilket innebar att mer av M2-expansionen gick till bostadsmarknaden och finansmarknaderna, snarare än till produktiva investeringar.
Bankerna får ansvaret för M2-expansionen
Tidigare hade centralbanker och regeringar haft större kontroll över hur pengar skapades och användes. Men efter avregleringarna förändrades detta:
Banker skapade pengar genom skuld
När regleringarna försvann kunde banker skapa pengar genom att ge lån. Ju mer lån som beviljades, desto mer expanderade M2. Eftersom det fanns få begränsningar på var pengarna kunde gå, hamnade de oftast i finanssektorn snarare än i produktiva investeringar.
Börs- och fastighetsbubblor blev vanligare
När banker fick styra M2-expansionen gick mer pengar in i spekulativa tillgångar, som aktier och fastigheter, vilket ledde till en rad bubblor. Varje gång M2 expanderat kraftigt har pengarna till stor del gått in i tillgångsmarknader (börs & fastigheter). I stället för att gå till realekonomin, har de gynnat spekulation och drivit upp värden bortom fundamentala nivåer. När dessa bubblor spricker, förstärks kriserna, eftersom skulderna måste avvecklas. Centralbankerna har ofta svarat med mer M2-expansion, vilket bara bygger nya bubblor längre fram.
Centralbankerna blev bakbundna
Eftersom M2 nu till stor del styrdes av privata banker genom deras kreditgivning, kunde centralbanker bara påverka systemet indirekt genom räntor och kvantitativa lättnader. Detta ledde till en situation där banker kunde skapa enorma vinster genom spekulation, medan riskerna i systemet ökade.
Parasiterna bakom världens största blåsning
Samtidigt som dessa förändringar skedde, såg vi en annan trend: finansfolk började ta toppositioner i regeringar och centralbanker – och tvärtom. När vi ser tillbaka är det tydligt att den finansiella eliten successivt flyttade kontrollen över M2 från centralbankerna till sig själva. De politiska besluten på 1990-talet lade grunden för ett system där pengar inte längre allokerades efter samhällets behov, utan efter finanssektorns vinstintressen. Detta system har inte bara lett till ökad spekulation, utan också till växande ekonomiska klyftor och återkommande kriser.
Ansvarigt systemledarskap - uSA
I USA är det ganska enkelt att peka ut Systemledarskapet. Dörrarna har verkligen stått på vid gavel mellan Wall Street och Vita huset. Flera av de mest inflytelserika personerna bakom finansavregleringarna kom själva från finanssektorn – och återvände dit efter sina politiska uppdrag. Det är ungefär som att låta räven vakta hönshuset
Robert Rubin – Tidigare chef på Goldman Sachs, blev finansminister under Bill Clinton (1995–1999), där han drev på för att avskaffa Glass-Steagall Act. Efteråt blev han rådgivare till Citigroup – en av de banker som tjänade mest på avregleringarna.
Henry Paulson – Tidigare VD på Goldman Sachs, blev finansminister under George W. Bush (2006–2009). Under finanskrisen 2008 orkestrerade han bankräddningarna, där Goldman Sachs råkade vara en av de största vinnarna.
Timothy Geithner – Tidigare president för New York Federal Reserve, blev finansminister under Obama (2009–2013). Han var en av arkitekterna bakom bankräddningarna som såg till att Wall Street fick massiva stödpaket medan vanliga amerikaner drabbades hårt.
Ansvarigt systemledarskap - EU
I EU är det lite mer omständigt att peka ut Systemledarskapet.Det är Europeiska rådet som är den högsta politiska instansen inom EU, den består av EU:s stats- och regeringschefer (t.ex. statsministrar och presidenter), samt Europeiska rådets ordförande och Europeiska kommissionens ordförande. Det är här de stora och strategiska besluten fattas. Trenden med centralbankschefer och finansministrar med bakgrund i storbanker eller investeringsfonder är tydlig även i EU.
Mario Draghi – Före detta vice ordförande på Goldman Sachs Europa, blev chef för Europeiska centralbanken (2011–2019). Hans politik präglades av massiva likviditetsinjektioner som gynnade finansmarknaderna. Nu är han på gång igen, han har föreslagit att EU bör genomföra ett omfattande investeringsprogram för att stärka sin konkurrenskraft gentemot USA och Kina. Han rekommenderar årliga investeringar på cirka 800 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär 5% av EU:s årliga BNP. Detta innebär att finansparasiterna får mer M2 att mumsa på istället för att genomföra ett finasiellt systemskifte – det Tudelade Ekonomiska systemet, där hållbar M2-expansion lanseras.
Mark Carney – Tidigare chef på Goldman Sachs, blev först chef för Kanadas centralbank och därefter Bank of England.
vad är ont och vad är gott?
Vad är ont och vad är gott? Denna tidlösa fråga leder oss in i en granskning av vårt ekonomiska system. Under de senaste decennierna har Systemledarskapet byggt upp en finansiell struktur som, under sken av tillväxt och välstånd, i själva verket har utformats för att utnyttja både människor och vår planet. Genom medvetna beslut och strategier har dessa makthavare skapat en parasitär mekanism som suger ut resurser och lämnar majoriteten i skuld och beroende. Svaret är enkelt – tydligt exempel på Systemondska!
Girighetsskuldens utveckling och otillbörlig allokering av pengar
Det ska vi titta på i nästa blogg, där vi granskar hur krediter och skuldsättning blivit det dominerande verktyget för att hålla det nuvarande systemet vid liv. Näsat blogg: Girighetsskuldens utveckling och otillbörlig allokering av pengar