Neuroetiken fokuserar på hur människans neurologiska och biologiska system påverkar:

• tänkande,
• moral,
• beslutsfattande,
• empati,
• aggression,
• beroenden,
• och sociala beteenden.

Den utgår från att människans etik inte uppstår i ett vakuum, utan formas genom samspelet mellan:

• hjärnans funktioner,
• hormonsystem,
• miljö,
• erfarenheter,
• kultur,
• och incitamentsstrukturer.

I detta perspektiv blir exempelvis:

• stress,
• trauma,
• rädsla,
• flocktryck,
• dopaminbelöningar,
• och statusmekanismer

centrala för att förstå mänskligt beteende.

Neuroetiken försöker därför förstå:

Hur biologiska och neurologiska processer påverkar människans förmåga till ansvar, empati och visdom.

Den innebär inte att människan fråntas ansvar, men den betonar att människors handlingsutrymme påverkas av de system de formas inom.

Därför blir också:

• uppväxtmiljö,
• utbildning,
• trygghet,
• relationer,
• sömn,
• kost,
• informationsmiljö,
• och samhällsklimat

viktiga etiska frågor.

Neuroetiken kopplar därmed samman människans inre biologi med samhällens yttre strukturer.