Integritet och strukturell kod: planet- och folkskadebalken
Underbara klimatvisioner - del 4 b
Fördjupning
För dig som är extra nyfiken och vill veta mera!
I bloggserien Underbara klimatvisioner väljer jag att presentera Planet- och folkskadebalken i fyra delar, A-D: A – Integritetsbrott-; B- Integritet och strukturell kod, denna blogg; C – Disposition Planet- och folkskadebalken och D- Exempel och juridiska påföljder
Strukturell kodifiering är hur systemets grundläggande syften, gränser och belöningsmekanismer programmeras in i samhällets arkitektur – ofta utan att det märks, men med djupgående konsekvenser.
Det handlar om den långsamma, men kraftfulla process genom vilken makt, syften och normer bakas in i samhällets fundament – såsom lagar, institutioner, ekonomiska modeller, utbildning, vetenskap, kultur och medier. Kodifieringen uppfattas sällan som ideologisk eller strategisk – istället framstår den som ”naturlig” eller ”rationell”. Just därför är den särskilt effektiv.
Men det stannar inte vid strukturen. Med tiden sipprar kodifieringens logik ned i människors vardag och in i deras föreställningsvärld. Det som först var ett styrsystem, blir till slut det kulturella raster genom vilket verkligheten upplevs. Kodifieringens mest sofistikerade form är därför kulturell – när vi själva börjar försvara, reproducera och normalisera systemets syften, utan att längre se dem.
Den strukturella kodifieringen:
Bestämmer vad som är möjligt att tänka, säga, göra och ifrågasätta.
Styr vilka beteenden som premieras genom incitamentstrukturer.
Skapar ”normala konfliktytor” som håller debatten inom systemets gränser.
Definierar vad som räknas som godhet – ofta i form av partiell godhet som inte hotar själva strukturen.
Systemet skyddar sin kodifiering med mjuka maktmedel (social normering, ekonomiska incitament, narrativ kontroll) och ibland hårda konsekvenser (uteslutning, censur, övervakning). Allt detta skapar ett självförstärkande system som både upprätthåller strukturens gränser och försvårar möjligheten att ens föreställa sig något utanför.
Systemondskan etablerades för ca 10 000 år sedan, men efter 1945 blir den mer sofistikerad. Den är inte längre öppen, brutal och direkt – utan bygger nu på legitimitet, symbolvärden och kontroll genom konsensus. Det är denna Indirekta Systemondska som gör den svårare att identifiera – och därmed farligare. Den klär sig i demokratins språk, använder mänskliga rättigheter som skyltfönster, och vinner folkligt stöd genom kulturell kodifiering och moralisk fernissa.
När kodifieringen sker utifrån Statikratiska syften – och inte utifrån planetär och mänsklig helhet – blir resultatet till slut detsamma: Systemondskans fördjupning och kollapsrisk. I denna fas spelar den kulturella kodifieringen en avgörande roll – eftersom den får systemets destruktiva syften att kännas acceptabla, ansvarstagande, ja – till och med goda.
att förstå ondska och godhet
The Heapple som koncept vilar på filosofin Pro Bono livet, som i sin tur grundar sig i Evolutionäretiken – med början för omkring 3,5 miljarder år sedan. De flesta känner till begreppet Det Naturliga urvalet, men här använder jag förkortningen DEOKI – Den Evolutionära Ordningens Kronologiska Integritet – för att tydliggöra att det handlar om en successiv kedja av funktionsegenskaper som etableras och kodifieras i organismernas DNA under miljontals år.
Det börjar med styrning, flockvalens, status och empati – funktionsegenskaper som regleras av vårt nervsystem och förstärks eller försvagas genom det limbiska systemet via hormonella processer i hjärnan.
Under 3,5 miljarder år har dessa funktionsegenskaper utvecklats från rudimentära responser på stimuli och impulser, till alltmer sofistikerade intellektuella och kognitiva förmågor. Fram till dess att primaternas gren uppstod, handlade livet i huvudsak om att äta eller ätas, fly eller fäkta, och om att erövra rätten att reproducera sig. På denna arena var amygdalan organismens trogna allierade.
För omkring 50 miljoner år sedan inträffade något avgörande: empatin började utvecklas. Med empatin uppstod nya sociala behov och med dessa en alltmer förfinad neurologisk arkitektur – däribland den evolutionärt avancerade prefrontala cortex. Denna del av hjärnan, som ofta förknippas med planering, omdöme och etisk reflektion, nådde i stort sett sin nuvarande utvecklingsnivå hos Homo sapiens för cirka 150 000 år sedan.
I vårt fantastiska nervsystem fungerar prefrontala cortex som livets arkitekt – platsen där strategier formuleras, framtider planeras och komplexa avvägningar görs. Vid akuta hot spelar amygdalan fortfarande en nyckelroll, men den kan också manipuleras till att aktiveras i onödan – något som utnyttjas om avsikterna är onda.
Hur denna livets arkitekt kodas strukturellt spelar en avgörande roll för vilken riktning vår art och våra liv tar. I Den Berikande tidsepoken (150 000 till för ungefär 10 000 år sedan) var prefrontala cortex funktionellt kodad genom Systemledarskap för godhet – där ledarskapet bar ansvar för helheten, där status belönade omtanke, och där empatin och tron (anemismen, att allt var besjälat) utgjorde flockens sammanhållande kraft. Men i Den Exploaterande tidsepoken (successivt från ca 10 000 år sedan fram till nutid) har samma arkitekt kodats för att främja snäva egenintressen och hierarkisk dominans. Där premieras manipulativ strategi framför etisk vägledning – och livets arkitekt, som kan bygga världar har blivit instrument för systematisk ondska.
Perspektiv
Fem Perspektiv för fördjupad förståelse
För att ta till sig innehållet i mina texter – och helheten i filosofin Pro Bono Livet – krävs ett aktivt perspektivskifte. Varje blogginlägg kan verka i flera tidsskalor samtidigt. Därför är det viktigt att du som läsare är beredd att röra dig mellan dessa fem övergripande perspektiv:
Det ruttnar från toppen
Det är inte folkets brist på vilja, moral eller visdom som fört oss till randen av kollaps – det är Systemledarskapet.
hur Den strukturella koden formade världen efter 1945
Efter andra världskrigets skoningslösa slut stod världen i ruiner – fysiskt, mentalt och existentiellt. Ur spillrorna reste sig en ny maktordning där USA, som den obestridde segraren och den självutnämnda räddaren av den fria världen, intog den dominerande rollen. Med enorm industriell kapacitet, ett oskadat territorium och en nyvunnen moralisk auktoritet, utformade USA tillsammans med sina allierade – vilket indirekt inkluderar oligarkin – en ny världsstruktur kodad genom institutioner, avtal och berättelser som skulle forma hela efterkrigstiden.
Bretton Woods-systemet, FN-stadgan, Marshallhjälpen och Nato blev inte bara uttryck för återuppbyggnad – de blev också bärare av en ny strukturell kod: ett system där makt och moral förenades i teorin, men där praktikens incitament ofta drevs av egennytta, ettårsavkastningens paradigm och kontroll – en ny Geopolitisk hegemoni.
Bretton Woods 1944 – Grunden till den ekonomiska världskoden
I juli 1944 – innan kriget ens var slut – samlades 44 länder i Bretton Woods, USA, för att skriva den nya världens ekonomiska arkitektur. Konferensen utmynnade i en rad avgörande beslut, men det kanske mest betydelsefulla var att USA:s dollar kopplades till guld, medan övriga valutor kopplades till dollarn. Därmed gjordes dollarn till världens reservvaluta – en kodifiering som i praktiken etablerade USA som global ekonomisk maktcentral.
Två institutioner bildades för att säkra denna ordning:
Internationella valutafonden (IMF) – för att övervaka valutaregimer och ge nödlån.
Världsbanken – för att stödja återuppbyggnad och utveckling.
Detta system – känt som Bretton Woods-systemet – vilade på en till synes stabil och rationell grund, men i verkligheten hade det ett inbyggt asymmetriskt maktförhållande: världen fick anpassa sig till dollarn, men dollarn behövde inte anpassa sig till världen.
26 juni 1945 – Kodifieringens bakdörr
När FN-stadgan undertecknades i San Francisco den 26 juni 1945 bars världen av hopp. Orden om mänskliga rättigheter, fred och samverkan ekade vackert över ruinerna från andra världskriget. Men bakom kulisserna smög ondskans kodifieringen in via bakdörren: en vetostruktur som gav de fem segrarmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Sovjetunionen – permanent makt att blockera varje beslut i säkerhetsrådet.
Detta inbyggda undantag – en strukturell ojämlikhet i systemets kärna – gjorde att FN:s mest kraftfulla organ kunde hållas som gisslan av nationella intressen. I praktiken blev mänskliga rättigheter en maskering, medan verklig makt utövades genom asymmetrisk kodifiering – där den som vunnit kriget också skrev reglerna för freden.
Sedan dess har världen styrts av en Systemkod som legitimerar kontroll, exploatering och geopolitisk dominans, under täckmanteln av det goda språket.
Inom ramen för detta kodutrymme aktiverades forskning, medier, bistånd och “godkända” konfliktytor – alla med syftet att förstärka täckmanteln och ge systemet moralisk trovärdighet.
Narrativ byggdes. Fiender definierades. Hjältar konstruerades. Det var inte folkens visdom som fick råda – utan segrarnas privilegium.
Marshallhjälpen – Strukturens ekonomiska lojalitetspakt
Marshallhjälpen var kodifieringens morot – en finansiell omfamning som samtidigt fjättrade Europa till dollarn, NATO och den globala systemarkitektur som gynnade USA:s långsiktiga makt.
1. Ekonomisk återhämtning under dollardominans
Pengarna band mottagarländerna till ett dollardominerat handelssystem, där återuppbyggnaden skedde med amerikanska varor, maskiner och know-how. Europa blev – i praktiken – en ekonomisk klientstruktur under USA:s industriella och finansiella inflytande.
2. Lojalitet som politiskt villkor
Hjälpen gavs i utbyte mot: antikommunistiska hållningar, ekonomiska reformer enligt USA:s modell, deltagande i västliga institutioner (t.ex. OECD) och geopolitisk lojalitet.
Detta innebar att hjälpen kodifierade systemet genom ekonomiskt beroende, vilket förhindrade alternativa utvecklingsvägar – särskilt vänstervridna, socialistiska eller alliansfria.
3. Institutionell grund för NATO och EU
Marshallhjälpen blev inte bara en ekonomisk räddningsaktion, utan också en arkitektonisk grund för det västliga samarbetet. Hjälpens villkor tvingade fram samordning mellan mottagarländerna via OEEC – ett embryo till dagens OECD – och skapade det institutionella förtroende som senare möjliggjorde bildandet av NATO (1949).
På längre sikt lade hjälpen också grunden för europeisk ekonomisk integration, vilket ledde till Kol- och stålunionen (1951), EEG (1957) och så småningom EU. Marshallhjälpen blev därmed en bärande pelare i kodifieringen av den västliga ordningen.
NATO – Kodifieringens väpnade arm
Grundat 1949, i en kontext av kalla krigets upptrappning, blev NATO en militär arkitektur som operationaliserade västvärldens dominans, med USA som ledande militärmakt och ekonomisk motor. NATO utgör alltså:
Ett geopolitiskt exekutivorgan för att skydda den världsordning som kodifierades efter 1945.
Ett säkerhetsparaply för de länder som lojalt ställer sig bakom dollarhegemonin, det finansiella systemet och USA:s roll som global normexportör.
En struktur som integrerar militär industri, teknologi och diplomati – med USA som nav och distributör av både vapen och säkerhetsgarantier.
oligarkin alltid i bakgrunden
Oligarkin har genom historien alltid utgjort en maktfaktor – ofta i nära koalition med styret, oavsett samhällsform.
När FN-stadgan undertecknades 1945 spelade den amerikanska oligarkin – en elit av industrimagnater, bankirer och militärstrategiska rådgivare – en avgörande roll i att forma efterkrigstidens globala ordning.
Dollarn som världens valuta
Behov av dollar – en parasiterande rundgång som bygger skuld i USA
T - bills = treasury bills
T-bills står för Treasury bills, vilket är en form av amerikanska statspapper. Att ha dessa i valutareserven backar upp respektive lands valuta.
Världens näst största subvention?
Man kan skapa ett artificiellt överskott i bytesbalansen genom mekaniken runt T-bills och dollardominansen. Det ser ut som ett reellt överskott, men i själva verket är det ett finansiellt inflöde – inte produktionsdrivet.
Räntan - parasitär sidoeffekt
Skuld blir både bränsle och boja – avståndet mellan real ekonomi och finansiell verklighet ökar – skuldsättningen är kronisk!
ledarskapets karaktär
EGONyttan har format Systemledarskapets karaktär sedan 1945. Att ”SE” strukturerna är A och O för att korrigera och ändra färdriktningen för våra barn och barnbarn – vi måste kontrahera ondskan!
Dollarns desperata kamp
Det som till en början kallades hjälp – Marshallhjälpen, IMF, …
Kodifieringens Dubbelexponering och vår identitet
Kodifieringen som tog form efter 1945 – genom Bretton Woods, FN-stadgan, Marshallhjälpen och NATO – var i grunden Statikratisk och byggde ett system där USA fungerade som arkitekt, finansiär och dirigent.
Men för de länder som anslöt sig till denna strukturella kod – särskilt i Västeuropa och Japan – innebar efterkrigstiden också en materiell uppgång utan historiskt motstycke. Infrastrukturen byggdes upp, levnadsstandarden höjdes, välfärdssystem etablerades. För första gången fick breda folklager tillgång till varor, bostäder, utbildning och hälsovård i en omfattning som tidigare varit förbehållen eliter.
USA:s egna medborgare fick den största uppsidan:
De blev världens rikaste folk, med tillgång till konsumtion, trygghet och inflytande på global nivå.
Men uppgången hade en motprestation – ett pris:
De som deltog i systemet band sig i lojalitet till USA:s ekonomiska, politiska och militära agenda och de länder som valde att stå utanför, eller försökte utforma egna utvecklingsvägar, halkade ofta efter – isolerades, försvagades eller motarbetades.
Så medan kodifieringen byggde ett stabilt ramverk för utveckling och återhämtning i västvärlden, blev det också ett system av inbäddad asymmetri. Maktens centrum låg i USA – och USA agerade därefter.
Ett finansiellt paradigm utan riktning
Idag har den reala ekonomin förlorat sitt tolkningsföreträde. Det är inte längre varor och tjänster som står i centrum, utan flöden, derivat, likviditet och arbitrage. Vi domineras nu av ett finansiellt paradigm, där nästan allt kretsar kring spekulation.
Den globala skuldnivån har skenat bortom återbetalningsförmåga. Räntekostnaderna överstiger tillväxten. Systemet hålls uppe av monetär doping och illusioner om evig likviditet. Skuldfällan är inte bara ekonomisk – den är etisk.
Och i centrum av denna konstruktion står dollarn – världsreservvalutan som bar återuppbyggnaden efter kriget, men som i takt med att dess uppbackning urholkats (först guldet, sedan oljan, nu tillit och militärmakt) blivit en spekulativ bubbla i sig.
Dollarn upprätthålls i dag genom konstgjorda kapitalflöden och politisk dominans – inte genom produktiv balans eller reell styrka. Dess globala dominans har gynnat ett fåtal, men skapat beroenden, underskott och sårbarhet i stora delar av världen.
Vi befinner oss i ett skenande spel där värde frikopplats från värdighet. Där förtroende blivit valuta – och spekulativ hävstång blivit framtidsstrategi. Men varje hävstång har en brytpunkt. Och varje bubbla en smärtpunkt.
Ett annat perspektiv: Existensens återkomst
Men det finns en andra sida. Ett perspektiv som går bortom impulsernas kortsiktiga belöningssystem, och in i visdomens längre kretslopp. Här räcker det inte att utvecklas fysiskt och mentalt – vår utveckling måste också bli existentiell.
Det är först när vi betraktar vårt eget liv i ett större sammanhang – historiskt, planetärt, generationellt – som förändringen blir möjlig. Då skiftar våra frågor från ”Hur mycket kan jag få ut av livet?” till ”Hur mycket liv kan mitt jag skapa för andra?”
Där – i detta existentiella medvetande – förvandlas systemkritik till systemtransformation.
Där kan det som började som självparasitism bli startpunkten för en ny tid. En tid där vi inte längre bara lever i nuet – utan också för framtiden.
Vår verkliga identitet
Vi reste, konsumerade, byggde hem, system och livsstilar – ofta med lånade pengar. Vi har blivit mästare på att förtränga, på att leva väl i stunden trots att något skaver. Och eftersom vi är bra på att njuta här och nu, har vi också ägnat oss åt partiell godhet – tillräcklig för att vi ska må bra, men sällan tillräcklig för att förändra det system som i grunden driver förstörelsen och förgörelsen.
Vi har dissonerat så skickligt att vi till sist glömde vad det var som skavde. Det var vår existentiella dimension som ropade – inte för att väcka skuld, utan för att återupprätta kontakt. Det som knackade på dörren var inte rädslan, utan vårt inre kall att bli hela.
Där – i detta existentiella medvetande – förvandlas systemkritik till systemtransformation. Där kan det som började som självparasitism bli startpunkten för en ny tid. En tid där vi inte längre bara lever i nuet – utan också för framtiden.
Men för att denna transformation ska bli verklighet måste vi våga konfrontera vår sanna identitet – inte som individer, utan som civilisation. Det ansvar vi förskjutit kan inte längre fördröjas. Om vi inte blottlägger de historiska självbilder vi burit genom generationerna, kommer problemen aldrig att mötas på djupet. Då fastnar vi i falska narrativ, skyddade av dimridåer av partiell godhet.
Vi måste en gång för alla erkänna det vi helst vill förtränga: att vi som kollektiv – som civilisation – bär ett arv av systematisk exploatering, dominans och förstörelse. Det gör inte varje människa ond, men det gör vår historia till något vi inte längre kan fly ifrån. Genom hela Den Exploaterande tidsepoken har våra förfäder deltagit i – och dragit nytta av – systematisk exploatering, dominans och förstörelse.
Vi har alltså sprungit i ondskefulla ekorrhjul, maskerade som framsteg, rättfärdigade av otillbörlig flockindelning och en moralisk logik som konstruerats av Systemledarskapet självt. Det rudimentära primala TIKA-paradigmet, med omedelbar impuls- och reaktionsstyrning, har varit perfekt för detta ändamål.
Men nu vet vi bättre. Och där kan något nytt börja!
ondska är känsligt
Jag förstår att begreppet ondska väcker reaktioner – men jag använder det inte i religiös eller demoniserande bemärkelse. Jag menar att när makt utövas på ett sätt som systematiskt skadar människor och planeten, så är resultatet ont, oavsett om det sker genom ignorans, naivitet eller kall beräkning. Att inte kalla det för vad det är, vore att svika integriteten.
Allt har kausalitet
Det är en av de mest grundläggande principerna i både naturvetenskap och filosofi: allt som sker också mänskliga handlingar, system och resultat.
Även om kausalitetens kedjor kan vara …
Evolutionäretiken om ansvar
Resultatet avgör. Om konsekvenserna är onda – alltså destruktiva för planeten och folken – så måste ansvar utkrävas, oavsett intentioner.
Ondskans eskalerande
Det finns en skala av ondska, från omedveten till medveten, från passiv till aktiv. Men när du har systemmakt – alltså reell möjlighet att påverka människors liv, samhällens inriktning och planetens framtid – då ursäktas inte avvikelsen, oavsett var du befinner dig på stegen.
förståelse kodning
I Den Exploaterande tidsepoken är ingen struktur neutral och klyftan mellan etik och moral ökar.
Strukturer bär den incitamentvalens de är skapade för
Statikratiska strukturer leder förr eller senare till kollaps
Strukturer måste korrelera med Livskraftens Fyra dimensioner
Endast strukturer med Systemgodhet som kärna är framtidsdugliga
Partiell godhet bär kraft – men bara i rätt kodifiering
Två kausala hållpunkter har format människans nuvarande tillstånd
Den långa kausaliteten har två tydliga hållpunkter.
Den ena är historisk – för omkring 10 000 år sedan, då jordbrukets uppkomst ledde till maktkoncentration, statusmissbruk och systematisk exploatering.
Den andra är modern – år 1945, när världens ledare skrev under FN-stadgan. Då fanns en chans till omstart. Istället institutionaliserades Den Indirekta ondskan genom vetorätten, och systemets arkitektur förblev exploaterande – men nu i global kostym.
Dessa hållpunkter utgör tillsammans grunden för globala systemfel – både planetärt och ledarskapsmässigt – av den enkla anledningen att det görs fel saker, på fel sätt och i fel riktning.
I båda hållpunkterna finns kausala mönster som fortfarande lever – inte som avslutad historia, utan som aktiva krafter i nuet. De visar inte bara vad – utan hur det gick till. För att skapa verklig förändring måste vi lära oss se dessa mönster – inte bara i det som var, utan i det som fortsätter vara.
bildningsrevolutionen och nya konfliktytor
Hållpunkterna i historien är mer än tidsangivelser. De är läropunkter i ondskans arkitektur.
Vid den första hållpunkten – övergången från Den Berikande till Den Exploaterande Tidsepoken – grundlades en ny typ av ledarskap, byggt på kontroll, dominans och systematisk exploatering.
Här tar Fas 1 – Den Direkta ondskan sin början: fysisk, synlig, brutal. Den utövas genom våld, förslavning och förtryck – men rättfärdigas genom ideologi, religion och föreställningar om överlägsenhet.
Vid den andra hållpunkten – där vi i dag står med kapacitet till nystart – träder vi in i Fas 2 – Den Indirekta ondskan. Här är ondskan inte längre öppen, utan sofistikerad – men kanske ännu farligare: genom indirekt, kodifierad ondska, dold bakom paragrafer, marknadslogik och konsensusformuleringar. Den verkar genom system, inte genom svärd. Men dess effekter – på klimat, biologisk mångfald, jämlikhet och sanning – är minst lika förödande.
Det är här de verkliga konfliktytorna reser sig.
Inte mellan höger och vänster. Inte mellan stat och marknad.
Utan mellan två fundamentalt olika utvecklingsriktningar för mänskligheten:
Livets Första konfliktyta:
Godheten i Den Berikande tidsepoken
vs.
Den Direkta ondskan
Livets Andra konfliktyta:
Den Indirekta ondskan
vs.
Godheten i Den Visdomsbaserade Tidsepoken
Dessa två konfliktytor är inte ideologiska – de är delar av Den Existentiella dragkampen om mänsklighetens riktning:
PFNytta (Planet- och folknytta): där varje beslut speglar ansvar inför barnen, barnbarnen och planeten.
Vs
EGONytta (Ego- och OrganisationsEgonytta): där självbild, maktbehov och bekvämlighet fortsätter förklä ondska i välmenande former.
De handlar inte om vem som har rätt – utan om vad som är rätt.
Det är här den moraliska kompassens riktning ställs på sin spets:
Därför är bildning avgörande. Inte bara om klimat eller demokrati i allmänhet – utan bildning i hur ondska paketeras, formaliseras och möjliggörs. Vi måste lära oss känna igen strukturerna som leder till Planet- och folkskada – annars bygger vi bara vidare på dem, med ny retorik men samma substans.
Och just där – i barnens rätt till ett värdigt liv – upphör alla undanflykter. Vi kan inte fortsätta ducka för den moraliska kärnfrågan:
Förtjänar inte varje barn att födas in i en värld där värdighet är möjlig?
Dragkampen på liv Och död
I konceptet The Heapple lanseras vår tids viktigaste dragkamp, den handlar om vår tillvaro och kompassriktning och huruvida den kommer styras och vägledas av PFNytta eller EGONytta?
godhet eller ondska
Princip 8 i Pro Bono livet tvingar oss ta ställning – ”När godheten expanderar kontraherar ondskan – och omvänt – när ondskan expanderar kontraherar godheten.”
Om du har hängt med på min bloggresa, om du älskar barnen…
Konflikten i mer poetisk form
Just nu står detta koncept vid sin ände av repet.
Det har ingen armé.
Inga flaggor.
Inga imperiedrömmar.
Det bär inte på hot eller vapen –
utan på en filosofi: Pro Bono Livet.
En idévärld: The Heapple.
En kraft: Godhetens expansion.
Bakom sig har det en Visionsekologi –
som visar vägen mot Planet- och folknytta.
Inte genom att besegra någon –
utan genom att vinna över framtiden med visdom, ansvar och kärlek.
Vid den andra änden av repet står krafter som Trump, Putin och Xi Jinping.
De representerar ett annat paradigm: EGONyttan.
De vill dominera, glänsa, kontrollera.
De har militärmakt.
De har propagandakanaler.
De har sitt folk i ett järngrepp, eller försöker koppla dem.
Underbara klimatvisioner - så här långt
Så landar vi här – i slutet av del 4 i serien Underbara klimatvisioner.
I del 1 – Jordens Gröna återkomst tog vi de första djärva stegen: vi visade att negativa växthusgasutsläpp är möjliga, vi minskade antalet köttmåltider från 14 till 7 per vecka och vi konverterade flygets bränsle – och de tyngsta transporterna – till hållbara biobränslen.
I del 2 – Dynamiska jättevinster – tog vi nästa avgörande kliv. Vi skapar förutsättningar för att upp till 6,25 miljarder människor ska kunna ha ett meningsfullt arbete år 2050. Inte genom mer av det gamla – utan genom ny riktning, ny världsbild, cirkulär ekonomi och ny arbetsmarknad.
I del 3 – Så fixar vi pengarna – implementerade vi ett nytt penningsystem – Den Tudelade ekonomin som inkluderar Den Nya M2-expanisonen och den digitala globala valutan – e-Gaya.
Och i del 4 A introducerade vi Integritetsbrott inom ramen för en ny internationell balk – Planet – och folkskadebalken. Här i 4 B etablerar vi Den Existentiella dragkampen och illustrerar hur Strukturell kodifiering går till utifrån Livets Andra konfliktyta.
I del 4 C presenteras Disposition Planet- och folkskadebalken, ett förslag på juridisk innehållsförteckning. Kommer inom kort!