Den Exploaterande tidsepoken
Den Exploaterande tidsepoken beskriver den cirka 12 000 år långa period då Ego- och OrganisationsEgonytta successivt kom att dominera människans samhällsutveckling. Under denna epok utvecklades de strukturer och incitament som lade grunden för Systemondskan och det Gigantiska Existentiella Skuldberget.
Fördjupning
Den Exploaterande tidsepoken (ca 12 000 år sedan – nutid) beskriver den successiva övergången från den Berikande tidsepoken till en civilisation där exploatering gradvis blir den dominerande samhällslogiken.
Tidsepoken inleddes i samband med jordbrukets framväxt och människans ökande bofasthet. Under de följande årtusendena – omkring 10 000 år sedan – spreds de nya organisationsformerna över allt större områden, och omkring 8 000 år sedan hade de etablerats som den dominerande civilisatoriska riktningen.
I denna utveckling förändrades TIKA (Tankar, Idéer, Kommunikation och Agerande). Incitamentvalensen försköts successivt från Planet- och folknytta mot Ego- och OrganisationsEgonytta, där godheten i ökande grad blev partiell och ofta knuten till den egna gruppen, organisationen eller staten. Det möjliggjorde en ny form av ondska – Systemondskan – där destruktiva konsekvenser inte främst uppstår genom enskilda människors avsikter utan genom de strukturer och incitament som systemen producerar.
Under denna tidsepok utvecklades imperier, kolonialism, slaveri, folkmord, rovdrift och ekonomiska system där kortsiktighet, girighet och populism ofta belönades, medan långsiktighet, ansvar och visdom successivt försvagades.
Trots otaliga uttryck för mänsklig godhet har den övergripande strukturen under den Exploaterande tidsepoken varit exploaterande. Det är denna strukturella riktning som, enligt Pro Bono livet, successivt byggt upp det Gigantiska Existentiella Skuldberget.